Jag vet att jag tillhör den skaran av Sveriges befolkning som är sämmre på att stava, men fortfarande kan armbåga sig fram ganska skapligt. Men detta med datorer gör ju oftast att det skiter sig ganska rejält. Kollade igenom min blogg och det är sjukt mycket stavfel, oftast slarvfel som blir då man skriver snabbt och kommer åt fel tangenter, eller stavfel som blir utav bara farten.

Själv tycker jag att det är ganska jobbigt att läsa text där det är mycket stavfel, jag skriver med andra ord  bara en massa jobbig text. Usch vilken hemsk uppenbarelse.

Ibland kan man ju undra om folk inte kan stava eller helt enkelt inte bryr sig i att stava. Jag skulle nog vilja påstå att jag faktiskt kan, men att min hjärna har blivit ganska förslappad sedan skolåren.

Jag erkänner att jag har en förslappad hjärna. Den ni ;) Vi är alla månniskor med våra brister.

Jag tycker inte alls om när min sambo jobbar eftermiddag, dagen blir så lång och tråkig, och ganska ensam...

När han jobbar fm eller dag så sover jag oftast en sund in på hans arbetspass, vilket får den ensamma tiden hemma att kännas mycket kortare.

Och dessutom, lite larrvigt, men jag erkänner; Jag är mörkrädd! Och då är det inte alls kul att sitta här hemma, i ett tomt, mörkt och stort hus alldelles hemma, mitt ute i skogen, och vänta på att han ska komma hem. Det är dessa stunder man är glad att man har hund, även fast jag vet att han inte skulle skydda mig om någon buse kom så vet jag iaf att jag inte är ensam och han förvarnar oftast när någon kommer, och ibland när ingen kommer =P

Nej, att han jobbar ef när jag inte gör det borde vara olagligt =P

På tal om jobb så jobbar jag ef onsdag och torsdag närsta vecka. Skönt med pengar, det är ju alltid välkommet.

Hittade en fin text som jag kände för att jag ville lägga upp. Denna text vill jag tillägna alla de personer som gör livet värt att leva, som bryr sig och hjälper till, till alla de som finns där för mig när jag behöver det.

Tänker inte nämna några namn, då jag tror att ni så väl vet själva om ni ställer upp eller inte. Jag är så otroligt tacksam för att ni finns, även om man jämt inte träffas eller höres av så vet jag att ni finns där!

För varje slag mitt hjärta slår,
Så hoppas jag att du förstår.
Att varje slag, det slår för dig.
Tack för att du finns hos mig.

Du lärde mig le åt allt svårt,
Du finns vid min sida när livet är hårt.
Du vet att du betyder allt för mig,
Jag skulle aldrig kunna leva utan dig.

Tack för att du finns och lyser upp min dag.
Hoppar du, Hoppar jag!

Okänd

Som sagt är ju inte texten skräddarsydd, men den va fin och jag ville lägga upp den. Min hund har väl igentligen inget att göra med texten, men bilden är fin och jag är tacksam över att jag har min hund.  

Vadför ska man ha en massa folk ikring sig som bara stjäl onödig tid och energi ifrån en, folk som bara får en att må dåligt? Förtjänar man inte bättre än så?

Har du någon i din närhet som lixom suger kraften ur dig? Någon som du verkligen inte gillar? Mitt råd är att ta avstånd. Vissa människor klarar man sig bättre utan som sagt.

Man behöver inte vara elak för att man tar avstånd, man kan göra det succsesivt eller helt enkelt vara ärlig och säga varför man inte vill ha person ikring sig längre, så man ger personen en chans att bättra sig.

Jag har slutat med detta något destruktiva beteende och lärt mig att det är enklare att stå ensam kvar än att ha energislukare runtikring. Jag har trotts allt alltid min hund, något år till borde han överleva, hoppas jag.

Jag har iaf tagit mitt livs bästa beslut, jag mår så otroligt mycket bättre utan dig. Även om det gör ont varje dag att inte ha dig nära så är det så otroligt mycket bättre än när du gör allt för att kunna få mig att må dåligt. Vill bara att saker ska vara som förut, men både jag och alla andra som vet om detta vet att du aldrig kommer att bli den underbara människa du en gång var.

Istället lever jag med de bra minnerna jag har utav dig, och lämnar de som är kvar utav dig nu för tiden bakom mig.  

Det finns även de människor man behöver, håll de nära, man vet aldrig när de försvinner! Jag hoppas att ni vet vilka ni är, tack för att ni finns och tack för att ni alltid ställer upp för mig!

Jag otroligt trött på att vara arbetslös, och framförallt otroligt trött på att ha ont i ryggen; att andra ser det som ett hinder när jag söker jobb och att jag uppenbarligen har ont utav det varje dag.

Jag bestämmer mig därför idag för att söka alla jobb jag kan hitta, vare sig jag kan fixa dom med ryggen eller inte, jag skiter i att jag får ont utav att jobba men andra ord! Jag kan väl lika gärna jobba, ha ont och samtidigt tjäna pengar som att sitta hemma, ha ont och vara jävligt fattig. Vad låter vettigast?!

Självklart kommer jag inte kunna ta något som jag vet kan skada mig, dvs ett av jobben jag verkligen tyckte va kul; Backpersonal. Att jobba på skidanläggning. Jag tror nog att jag skulle kunna få jobb på samma ställe i år oxå, men för det första så fixar inte min rygg, det kan nog skada min rygg. Och för det andra så är jag glad för varje minut min far inte kan försöka gör mig eller mitt liv illa på något sätt!

Så nu jävlar, nu har jag bestämmt mig! Jag ska söka en massa jobb (vilket jag redan gör) vare sig jag kommer att lide utav dte kortsiktigt eller inte. Jag vill verkligen ha jobb, men det går ju tydligen inte om man tänker vara något skonsam mot sin rygg.

Kruxet är ju nu att AF hemsida knölar... Om det inte är min dator och internet så är det alltid något annat som inte vill...  Men får väl söka jobb på andra sätt tills den har slutat knöla. Inget ovanligt, då jag sällan söker via deras hemsida.

Sitter just nu och kollar på supernany, och som vanligt är det de ena konstiga problemen efter de andra. Men dagens avsnitt är ju helt sjukt. De har 6 ungar som de inte vet något om. Är det någon som bråkar så är det den största flickan som blir bestraffad genom att få göra hushållssysslor medans hennes syskon får leka ute, trotts att det verkar som att hon oftast bara försvarar sig mot sina yngre syskon som slår henne och spottar på henne. Men försvara menar jag inte att slå tillbaka, utan att springa därifrån, låsa in sig, skydda sig bakom något.

Och nu är det ju inte bara denna familj som man börjar fundera över vadför mor och far skaffade barn. Ta tex familjen på "Lyxfällan" igår. De tyckte att det va så viktigt att leva med hög standard att de till och med lånade sina barns pengar, eller rättare sagt snodde! Vad är de för föräldrar? Nej fy fan!

Varför skaffar vissa barn, när det verkar som att de inte vill ha dom för? När de inte klarar av dom?

Jag blir så arg när jag hör mammor säga att barnen är så jobbiga, spec om dom har delad vårdnad om dom. Vadför skaffar de då barn?! Gör något åt era barn, uppfotra dom istället för att lägga problemet på barnet, för det är föräldrar som skapar barnen, och inte tvärtt om.

Barn är självförvållat, vadför skaffar man barn om man tycker att dom är jobbiga!? Det går lixom inte ihop för mig.

Annat är det med tex "familjen annrolunda". Där är det verkligen familjelycka! De tar han om de liv de fört till världen. De lägger ner mycket tid och energi i alla sina barn, behandlar oftast ingen orättvist.

Självklart är ingen perfekt, ingen mamma eller pappa. Men det finns ju helt klart bättre och sämmre. Och deffenetivt de som aldrig borde ha skaffat barn.

Barnen är våran framtid, barnen har känslor och barn förtjänar en bra uppfostran med föräldrar som älskar dom och ger dom den tid och kärlek de behöver! Sluta skyll era problem och brister på era barn.

Alla barn förtjänar en bra barndom

Idag begravs du och jag har ännu inte rikigt fattat att det är sant. Då jag inte heller är önskad på begravningen så kommer jag ha en fin stund för dig här hemma.

Finns så otroligt mycket att skriva om dig, känner att de jag skrev i din minnesbok bara va en bråkdel utav allt jag känner just nu.

Vi har haft så otroligt många fina stunder, jag har så många minnen med dig, du har lärt mig en massa och du är en av de personer som gjort mig till den jag är idag.

Jag tänker så otroligt mycket på dig, vad det va som gick fel, den tiden vi hade tillsammans. Vi va inte snälla någon utav oss, därför gick vi skilda vägar. Tycker att det är så synd att allt gick åt helvete pga en lögn, någon som både du och jag vet va påhittat. Och jag är ganska säker på att du nu vet vad som igentligen va sant. Men det gör ändå så otroligt ont att det sista du sa till mig någonsinn va att du aldrig mer ville se mig i hela ditt liv.

Tänker på din familj denna dag och de flesta andra dagar. Det va ju inte meningen att det skulle bli såhär.

Jag hoppas att du har det mycket bättre där du är nu, och som jag skrev i din minnesbok; En dag kanske vi ses igen.

Är igentligen inte att dugg insatt, har ingen koll i huvudtaget, och bryr mig igentligen inte, men idag kan jag inte hålla köften och jag vet att det kommer att bli världens diskution.

Folket blir ju så himla irriterad när man säger något negativt om SD, spec de som röstat på dom, fullt förstårligt då man säger att man inte gillar ens åsikt. Har sett en massor om detta på fb bla.

Så till de jag igentligen ville säga, det som jag reagerade på; Såg idag att de hade rest sig upp och gått under någon form av tal eller vad det var.

Hur moget är det? Vill dom verkligen att vi ska ge dom respekt när dom inte visar andra någon respekt? De är väl vuxna människor och inte någon kaxig och otroligt hormonstinnad, jobbig tonåring i 8e klass?!

Jag tyckte att det va respektlöst på hög nivå. Och dom vill att man ska få förtroende för dom, stå på deras sida? Nej, mitt förtroende är långt borta, spec efter detta dumma påhitt!