Har aldrig riktigt förstått mig på det där med att man inte kan glädja sig åt andras lycka. Vadför ska det vara så otroligt svårt att vara glad för någon annans skull, även om man har det jävligt odrägligt själv. "Delad lycka är dubbel lycka".

Nej, då är det mycket trevligare, mer intressantare och roligare att vara sur, tvär, ha taskig attityd, snacka skit eller bara allmänt betee sig som en idiot.

Skulle man inte må så otroligt mycket bättre utav att vara LITE gladare?

Jag vet att jag själv en gång i tiden har haft jävligt taskig attityd till det mesta, och lite sitter väl kvar, precis som hos alla andra. Men kom helt enkelt underfull med att livet vart lite enklare om man försökte vara lite mer glad än sur.

Jag tycker att det är trevligt när andra är glada, och glädjs gärna åt andra även om det är något jag själv skulle vilja ha/uppleva.

Har nu varit förkyld i princip hela vintern, och det har oftast börjat med att man är i Kopparberg. Jag tål helt enkelt inte Kopparberg längre, det måste vara så!

Hur som hellst, som vanligt är jag väldigt envis och vill inte någon medecin i inödan, men min karl tvingade på mig nässpray igår och det va bland de underbaraste jag upplevt på mycket länge! Där av nässprays knarkning ;)