Satt och funderade lite över mitt liv och en av sakerna jag vill göra är att gå ner något kilo, vilket inte vore så svårt om man hade någon form av självdisiplin. Så funderade på om det fanns någon bra bantningsmetod och hittade denna sida http://www.viktminskning.dk/, som innehåller massor med olika metoder, bättre och sämre.

Men nej, dessa metoder är inget för mig. Om jag bara tar mig själv i kragen och inte äter så mycket och motionerar lite mer så kommer jag att gå ner i vikt.

Tänkte lägga upp denna sida för er som tycker att bantning är eran sak.

I lördags vart det bildelsmarknad i Motala samt loppis i Hallsberg och på söndagen vart det loppis i folketspark - Motala. Och jag ska tala om för er att nästan alla tjejer eller yngre kvinnor va gravida eller gick med småbarn. Inte nog med det, på loppisen kryllade det av bebiskläder, bebis prylar så som barnvagnar, skötbord ect. Jag trodde nästan att jag hade blivit galen och frågade min gubbe om jag inbillade mig detta, men han höll med, så jag va tydligen inte tokig denna gång heller.

Usch, har varit så mycket barnsnack runt i kring mig på senaste tiden, och jag har funderat på det där om jag själv vill ha bra. Ja, jag vill nog ha barn. Jag skulle kunna skaffa barn nu oxå om jag hade velat det, men jag känner att ett jobb skulle vara bra först, dessutom vill jag inte ha några barn i mitt liv just nu, jag måste hinna med att göra lite till innan jag sätter en unge till världen.

En sak är iaf säker, när jag är gravid så ska jag fan gå på loppis, bebiskläder för typ 20 kr plagget och dom är hur fräscha som hellst, man hinner ju inte använda kläderna så länge innan dom är utväxta. Och inte kan det då vara några fel på dom? DET ÄR DYRT ATT SKAFFA BARN.

Ja, det har jag iof ingen erfarenhet utav, men ni som redan har barn vet nog.

Nej, inga barn kommer till just nu iaf, har andra mål just nu.

Har dessutom kommit på att loppis är ganska kul =)

Inatt runt 12 tiden vaknade jag utav att min karl väckte mig och sa "Är det Toel som låter?". Toel är alltså min hamster som står på nedervåningen.

Jag lyssnade men det lät mer som att fåglarna som bor i skortstenen bråkade, men medans jag lyssnade kom ljudet närmare.

Ljudet rörde sig ganska snabbt, och rörde sig hela tiden. Det lät som att något vart ihjälbitet, jagat eller va det kanske ett bråk mellan 2 djur? Ljudet va en blandning mellan kraxande, gnyande, skrikande och skällande. Villket djur är det som låter så?

Det lät som att dom höll till på det lilla gärdet som ligger nedanför vårat hus, men såg ingenting när jag kollade ut. Satt i fönstret länge och försökte se vad det va för något.

Tänkte att jag skulle spela in ljudet och kanske fråga någon kunnig om vad det kunde va, men när jag fått ideen och letade reda på mobilen så försvann ljudet.

Det var ganska läskigt, hjärtskärande. Det var något som hade otroligt ont, och som samtidigt va i rörelse. Tänkte på det en del i natt, och det va det första jag tänkte på när jag vaknade. Jag kanske skulle gå ner och ta mig en titt på gärdet om man ser något?

Va in till AF idag för att få mitt papper påskrivet så att jag kan skicka in det till försäkringskassan i hopp om att få en liten slant ganska snart, eftersom att jag nu i dagsläget är pank.

Har haft fler bra än dåliga erfarenheter utav AF måste jag ju säga, och idag gick det bra. Skulle igentligen bara in med pappret, men hon började snacka med praktik osv. Hon hade hittat ett ridskola som behövde praktikanter, men jag berättade för henne att jag för tillfället har hand om en häst men sköter om 2 till några dagar i veckan och att jag känner att det blir för mycket för min rygg, ryggen klarade tydligen mindre än vad jag trott och hoppats på.

Så hon skulle se över möjligheterna för mig att få prova vad jag klarar av att göra osv med ryggen, men det va inte säkert att jag kunde få en sådan prövning eftersom jag inte har ett utlåtande från doktorn om att jag har ont - eftersom att jag enligt doktorn inte kan ha ont?!

Skit samma.

Den enda dåliga erfarenheten jag har haft är utav Thomas Karlsson på Lindesbergs AF som talade om för mig att jag gjorde fel, att arbetsgivaren som hade skickat dit mig om att fixa praktik inte kunde sin sak osv, men det va konstigt att jag fick praktik på 2 röda så fort jag frågade en annan tjej. Hon tyckte att det va en bra idee, och att jag gjorde helt rätt.

Så förutom den händelsen och sedan ett till missförstånd mellan Lindesbergs AF och Lekebergs AF så har jag bara fått bra erfarenhet. Kanske är det så att jag har haft bra AF folk? Det är ju inte min handledares fel att det inte finns jobb som jag har utbildning till eller klarar av.

Så vi får se vad som händer och fötter, jag hoppas på att få komma ut snart iaf.

Kollade nyss på en tecknad version Tumme Lisa, och konstaterade att det inte är så konstigt att vi växer upp med stora förhoppningar om kärleken och att ingenting är omöjligt. I alla barnfilmer lever man alltid lycklig i alla sina dagar och i alla filmer är allt möjligt.

Visst är det bra med fantasi, men är det verkligen nyttigt att redan ifrån barnsben tuta i ungarna dessa orealistiska tanka, spec det där med kärlek. På tv ser kärleken så enkelt ut.

Om det är något som INTE är enkelt så är det väl just kärlek?

Jag tror att många håller med mig när jag säger att jag önskar att kärleken vore lika enkel och vacker som den är i barnfilmer? Och just i denna film va kärleken just så vacker att jag grät, och då är det inte många liknande saker som får mig att gråta.

Ja, verken vi vuxna eller barn har det lätt, frågan är bara vad man kän göra för att få det bättre? Som fågeln sa i filmen "Du kan klara precis vad som helst, bara hjärtat är med"

Nu kommer ännu ett otroligt tråkigt "intresseklubben-antecknar" inlägg.

Igår fyllde då syster yster år, så för att göra min syster glad åkte jag till Kopparberg för att överaska henne. När vi kom sov hon, så jag gav henne en puss på kinden, hon vaknade upp och kastade sig i armarna på min karl... Hmm... Hon va tydligen mer intresserad av gubben än av mig, kanske för att hon planerat att han skulle fixa med hennes bil? ;) =P

Hade iaf gjort mig väldigt fin, men den ny klänningen jag fått, gjorde iordning håret, vaxade ögonbrynen och gjorde en mindre alldaglig sminkning. Gubben min uppskattade det iaf ;)

Eftersom att han skulle jobba så åkte vi hem på kvällen, efter det att Sanna hade krusat mitt hår, så idag ser man ut som ett troll.

Fick gå upp pisstidigt idag för att hänga med min karl till jobbet för att hämta min bil som stått där över natten. Käkade frukost på Mc Donalds, alltid lika gott! Åkte sedan hem till hans syster, åkte med henne och hennes son till en fotbollsträning för att sedan vänta på att han skulle komma dit och äta lunch.

Kom nyss hem, blåser utav bara f*n, bilen vart kringkastad på vägen hem, inte trevligt, och ett tecken på att det måste vara stormvarning!

Imorgon ska jag till stallet sedan vidare till Hallsberg och bli klippt, både jag och min karl. Längtar, vill verkligen bli av med lite slitet hår!

Det är snart 8 månader sedan jag gjorde min operation av ryggen, rehab tiden va på 6 månader och då skulle jag vara bra i ryggen sedan.

Även om de första månaderna va grymt jobbiga så gick allt så otroligt snabbt, och jag trodde verkligen att jag skulle bli bra i ryggen. Nu såhär 8 månader senare så är jag inte alls bra, operationen känns bara jobbig och onödig.

Jag är iof rakare, men jag har ett fult jävla ärr, ibland har jag ondare än innan och ibland inte, men jag kan inte bära tungt och min högerarm kan jag inte längre använda normalt.

Det som gör mig så jävla förbannad är att läkarna inte lyssnar, jag har aldrig påstått att jag skulle försöka komma undan med något för att jag fortfarande inte är bra, tvärtt om, jag vill ut och jobba och jag håller mig aktiv!

Vadför vill inte läkarna lyssna för?

Har ju börjat med hästar igen, men vissa dagar kan jag varken trava eller galoppera för att jag har så ont, ibland kan jag dock det.

Jag hoppas verkligen att min rygg kommer att bli bra, för det här tar verkligen död på mig. Som sagt, jag kan inte lyfta något som är tungt,  jag kan inte använda min högerarm som innan operationen och det hade varit bra när man ska mecka eller hålla på med hästen. Dessutom så när jag står böjd en stund så får jag otroligt ont när jag försöker räta på mig, jag får ont i höger sida och det känns som att något ligger i kläm.

När jag inte försöker bli sjukskriven eller klagar på att jag har ont för att slippa göra saker, vadför kan då inte läkarna tro på mig? Jag blir så frustrerad.

Jag börjar ångra operationen, för just nu känns det inte som att plågan va värt det.

Usch, ni kanske tycker att jag bara klagar, men jag känner såhär och måste få ut det någonstanns. Kanske finns det någon där ute som känner likadant? Det va ju bara 2% utav de som vart opererade som hade problem efteråt, men jag kan tydligen inte vara en av dom.

Skickar med en bild på det jag opererats för