Ikväll är det äntligen dax för veckans höjdpunkt, aerobics med svärmor och min karls faster.

Hela veckorna går man och längtar efter detta, är så otroligt taggad på att träna. Däremot skulle jag behöva få tummen ur r*ven och göra det. Att träna tillsammans med någon och på bestämda tider är toppen, för då kan man inte skjuta upp det.

Hade tänkt att börja gå igen, bara snön smälter undan lite så att jag inte ramlar och gör illa ryggen. Gubben min sa även att vi skulle börja cykla in till Fjugesta när snön smält, undra om han då mena att jag skulle trampa och han sitter i barnstol där bak?

Till att börja med ska jag tala om för er, att som nyinflyttad i Fjugesta har man det inte lätt när man ska hitta, för allt är så dåligt skyltat och de som bor här vet tydligen heller inte vart allt ligger, därav arbetsfömedlingen. Jag frågade 5 olika personer innan jag kunde få ett vettigt och bra svar på vart arbetsförmedlingen höll hus.

Bakom polis stationen, in i ett litet vrå, oskyltat med endast en liten lapp på dörren, där har man arbetsförmedlingen!

Hur som hellst, bra service va det där inne iaf, för jag fick komma in direkt. Berättade att jag ville ha praktik medans jag sökte jobb, eftersom att jag vill komma igång samt behöver inkomst.

Svaret jag fick vad att eftersom jag inte hade varit inskriven hos DOM i 3 månade och aktivt arbetssökande (eftersom jag varit sjukskriven de senaste 6 månaderna) så kunde inte dom hjälpa mig, utan vi bokade ett möte nästa vecka för planering och att jag skulle ringa till Kraftverket på komun (?!) för att fråga om dom ville bevilja praktik.

Sagt och gjort, kommer hem och ringer, och dom fattar inte ett skit av vad jag snackar om, för man måste tydligen gå på soc bidrag (vilket jag nu igentligen skulle behöva) för att dom skulle bevilja. Men killen jag snackade med skulle kolla med sin chef.

Känns precis som alla andra gånger man varit på AF, man blir runtskickad.

Nu håller jag tummarna iaf, för om det beviljas, så kan AF ge mig en grymt fin praktikplats!

Har aldrig riktigt förstått mig på det där med att man inte kan glädja sig åt andras lycka. Vadför ska det vara så otroligt svårt att vara glad för någon annans skull, även om man har det jävligt odrägligt själv. "Delad lycka är dubbel lycka".

Nej, då är det mycket trevligare, mer intressantare och roligare att vara sur, tvär, ha taskig attityd, snacka skit eller bara allmänt betee sig som en idiot.

Skulle man inte må så otroligt mycket bättre utav att vara LITE gladare?

Jag vet att jag själv en gång i tiden har haft jävligt taskig attityd till det mesta, och lite sitter väl kvar, precis som hos alla andra. Men kom helt enkelt underfull med att livet vart lite enklare om man försökte vara lite mer glad än sur.

Jag tycker att det är trevligt när andra är glada, och glädjs gärna åt andra även om det är något jag själv skulle vilja ha/uppleva.

Vädret är helt underbart och jag har varit ute med min hund en liten stund. Otroligt skönt att känna värmen och höra hur snön smälter! 

Tog min TYSTA bil in till Fjugseta för att handla lite mat, det är nämligen så att jag och min karl fixade grenröret igår, så nu är den tyst som en mus =( Han vart nöjd, men inte jag som gillar när bilarna låter.

Så nu sitter man här och bloggar medans snön rasar ifrån taket, det smäller, ruskar och brakar i huset, lite läskigt faktiskt. Men känns lite tryggare, för då vet man att taket iaf inte rasar in =P

Knasen har dessutom varit ute näst intill hela dagen, alldelles själv. Den STORA fördelen med att bo såhär ute i skogen med en hund, en hund som inte sticker. Men det skulle ju igentligen inte skada om jag kom ut och rörde lite på mig, för det skulle jag verkligen behöva göra.